Ackiskvartetten i sommarklang

Haydns stråkkvartett No 25 i C-dur, komponerad 1772, inleder programmet. Denna kvartett ingår i en uppsättning om sex kvartetter, vilka bidrog till att ge Haydn epitetet "stråkkvartettens fader." Kvartettsamlingen är en av grundpelarna i den klassicistiska kammarmusikrepertoaren. Första satsen är ett typexempel på hur Haydn utvecklade den flerstämmiga karaktären i ensembleformen - att stämmorna i mångt och mycket åtnjuter en viss självständighet. I andra satsen är det de dynamiska skiftningarna som är påtagliga. Menuettsatsen, den tredje i ordningen, är dramatisk till karaktären. Intressant nog gör kompositören avsteg från själva dansformen - vilket för människor i Haydns samtid måste varit något förvånande. Finalsatsen är en fuga med fyra olika teman som sammanvävs på sofistikerat vis. Här visar Haydn på sitt hantverkskunnande och sinne för komplexitet. 

Om Elfrida Andrée kan man säga mycket. En riktig kämpe var hon - någon som inte gav sig. Inte nog med att hon efter svårt motstånd fick bli den första kvinnliga organisten i Svenska kyrkans tjänst - hon blev till och med den första kvinnliga domkyrkoorganisten i Sverige, då med plats i Göteborg. Utöver detta lyckades hon också utbilda sig till telegrafist - och blev således, också där med motstånd - Sveriges första kvinnliga telegrafist. Personen Elfrida Andrée är minst sagt mycket mångfacetterad. Kvartetten i d-moll tillkom 1887. 1895 uruppfördes den på kvinnoutställningen i Köpenhamn. Andrée bearbetade den för stråkorkester 1909. 

Mozart är nog den mest kända av de kompositörer som återfinnes i detta konsertprogram - om inte överlag genom musikhistorien. Om personen Mozart finns det nog inte så mycket att berätta än vad som redan är allmänt känt. Dock kan man i korthet något brutalt sammanfatta hans liv och gärning med mycket enkla medel som följande: Underbarn. Raketkarriär. För tidig död. Stråkkvartetten No 19 i C-dur är den sista av de s.k. Haydnkvartetterna (komponerade 1782–1785) som dedikerades Haydn. Mest känd är denna kvartett kanske för sin dissonanta inledning - en klangvärld främmande för samtiden. Resten av kvartetten är i ganska typiskt wienklassicistiskt stuk.